Keswickrörelsen har fått sitt namn av den lilla staden Keswick i sjödistriktet (Lake District) i nordvästra England. Området ligger i grevskapet Cumbria i ett naturskönt landskap med höga berg och sjöar. Staden som har berget Skiddaw i bakgrunden lockar med sin kombination av berg, vackra dalar och sjöar speciellt semesterfirare av många olika slag. Namnen på några av Englands mest kända poeter, speciellt från romantikens period, "the Lake School", är också förknippade med trakten, inte minst S.T. Coleridge, Percy Shelley, Robert Southey och William Wordsworth.
Keswickrörelsen, dess rötter och bakgrund går tillbaka till 1800-talet. Vid den tiden var Storbritannien ett stort rike, där det var bokstavligt sant att "solen aldrig gick ner i imperiet". Den brittiska dominansen sträckte sig geografiskt, politiskt och idémässigt långt utöver Europa.
Under mitten av 1800-talet gjorde sig en förändring av samhällsklimatet i England tydligt kännbar. Från att kristendomen utövat ett starkt och självklart inflytande på samhälle och individer försvagades detta inflytande och blev mindre och mindre. Den utvecklingen känner vi under termen sekularisering. Upplysningstidens rationalism grep omkring sig allt mer. Överallt hos de bildade klasserna i västerlandet ökade den ideologiska kampen. Allt värre blev det och darwinism och utvecklingslära hotade under århundradets senare del att helt tränga undan tron på både skapelse och Skapare. Hela den kristna tron på Gud och hans existens tycktes bli satt på undantag.
Parallellt med sekulariseringen fanns samtidigt inom kristenheten en växande längtan efter väckelse och fördjupad andlighet, efter mera överlåtelse, mera kraft i bönen och helhjärtad tro. En sådan längtan fanns, visade det sig, hos både hög och låg. Denna längtan resulterade i en påtaglig öppenhet för andliga väckelser. Mer än många andra tider kom 1800-talet att präglas av denna andarnas kamp. Det blev också en tid rik på väckelse, inte minst inom den anglosaxiska världen. Av väckelser som drog fram i både Nordamerika och Europa och som lämnade djupa spår kan nämnas bland annat metodismen, missionsväckelsen, Frälsningsarmén och den serie väckelser som i Nordamerika förknippats med namnen Charles Finney, Asa Mahan, Dwight D. Moody och andra. Om det brittiska imperiets enorma betydelse och det anglosaxiska inflytandet bär på sitt vis också dessa väckelser och 1800-talets världsomfattande missionsväckelse tydligt vittnesbörd. De utgick förutom från Storbritannien, i lika mån från Nordamerika och resulterade i ett intensivt transatlantiskt anglosaxiskt samarbete.
Mängden av nya ideologier och tidens tilltagande avkristning i samhälle och kyrka innebar enorma utmaningar. Både församlingar och enskilda kristna sökte nya sätt att förhålla sig. Hos såväl enskilda kristna som ledare inom kristna samfund och kyrkor fanns en tidigare oanad öppenhet för och beredskap till att gå in på djupet och rannsaka både det kristna budskapet, och sitt eget samvete, sitt liv och sin tro. Ur en sådan jordmån växte den rörelse fram, som först blev känd i Nordamerika som helgelserörelsen (The Holiness movement). Från denna rörelse kom Keswickrörelsen att motta avgörande impulser vid sin tillkomst på 1870-talet och framåt.
Helgelserörelsen (The Holiness Movement) fick i Nordamerika sin början redan på 1830-talet. I centrum stod dåtidens ledande amerikanska väckelseförkunnare Charles Finney vid Oberlin College, Ohio och hans förman, Oberlins rektor Asa Mahan. Med sin helgelseförkunnelse hamnade de i fokus för en intensiv kontrovers om helgelse och syndfrihet. Ortodoxa kalvinister fördömde den s.k. "Oberlin heresin", men många enskilda kristna, som längtade efter frihet från synd och efter mera kraft till tjänst i sitt kristna liv tog ivrigt emot Finneys bok Views on Sanctification och Mahans bok Scripture Doctrine of Christian Perfection (1844). Den senare fick snabbt en växande läsekrets också i England, speciellt inom metodismen.
En annan känd och inflytelserik amerikansk förkunnare var Phoebe Palmer med sin undervisning om en "kortare väg" till helgelse. Kristus var enligt henne det altare som omedelbart renar envar som i enkel tro vidrör honom. Under ett besök i England 1859-64 kom hon att påverka William och Catherine Booth, som då ännu var verksamma inom metodismen. I bakgrunden för helgelserörelsens fortsatta ingång i England fanns redan metodismen och bröderna John och Charles Wesley.
I England mötte helgelserörelsen tidigt den längtan som fanns hos enskilda kristna tillhörande olika andliga traditioner. Den spreds snabbt genom litteratur och konferenser. En av de årligen återkommande konferenser som i England väsentligt förebådade Keswickrörelsen var de s.k. Mildmay-konferenserna i London. De riktade sig till församlingsarbetare och andra kristna från olika samfund. I spetsen för dessa konferenser stod William Pennefather, en både from och handlingskraftig anglikansk präst. Han var initiativtagare också till ett antal andra kristna företag, bl.a. ett hem för föräldralösa barn och för diakonissarbetet inom Church of England.
Mildmaykonferenserna hölls årligen sedan 1864 och fick sitt namn av att de hölls i norra London i Mildmay park. De hade dock egentligen börjat redan 1856 på en annan plats, där Pennefather först varit församlingspräst. Mötena ordnades i den anglikanska kyrkans regi och kunde tidigt samla upp till 1000 deltagare. Här möttes mänskor från olika kristen bakgrund. De sökte en förkunnelse som skulle ge kraft till kristen tjänst inom både diakoni och kristen mission och värdesatte andlig enhet och gemenskap i Kristus.
Man lyssnade till kända evangelister och väckelseförkunnare. Själv hade Pennefather goda kontakter också med kväkare, som drogs med. Mildmay kom att stå för en anglikanism som var öppen mot alla evangeliska kristna, som längtade efter helgelse och andlig fördjupning. Också en och annan förkunnare med högkyrkliga sympatier kunde anförtros talaruppdrag i detta evangelikala sammanhang. I förkunnelsen var den personliga helgelsen central. Andra återkommande teman, som dock kunde växla år från är, var yttre mission, inre mission och Herrens återkomst. Pennefather själv betonade i sin förkunnelse alltid den Helige Andes verk.
Mildmaykonferenserna kunde som mest samla upp till 3000 deltagare. Långt efter Pennefathers död 1873 fortsatte konferenserna, ända in på 1900-talet, men i inflytande kom de dock på sikt att stå långt efter Keswickmötena, där den interdenominationella evangelikala väckelsekristendom som Mildmay utvecklat fick sin fortsättning.
Helgelserörelsen fick snabbt genomslag i England. Man började ordna så kallade helgelsekonferenser regelbundet på flera håll. Längtan efter en fördjupad andlighet fanns inte minst hos de högre samhällsklasserna. En av dem som bar på denna intensiva törst efter mera andlighet och gudsnärhet blev avgörande för rörelsens fortsatta utveckling. Det var T. D. Harford-Battersby, som var anglikansk präst och kyrkoherde i St. Johns församling i Keswickområdet. År 1874 och 1875 deltog han i helgelsekonferenser i Oxford och i Brighton. Vid den senare blev han blev så inspirerad, att han beslöt att ännu samma år ordna en motsvarande konferens i Keswick. Till den försökte han få med Robert Pearsall Smith, som hade varit talare på mötena i både Brighton och Oxford.
Starten för Keswickkonferensen blev motig. Trots ett första positivt svar fann Pearsall Smith det bäst att backa ut då rykten spreds om honom. Också andra talare gav återbud och hela konferensen hotade torka in. Harford-Battersby vägrade dock att ge upp.
Och trots stora svårigheter kunde konferensen förverkligas med 800 deltagare på plats. Modell togs av amerikanska helgelsekonferenser med föredrag, bibelstudier och bönemöten. Samlingslokalen var ett stort tält i Keswick.
Det här blev den första i raden av konferenser som årligen fortsatt i en (nästan) obruten rad ändå till dags dato. Både tältet och orten blev tradition. Vid Keswickmötena kom under årens lopp att framträda en lång rad av dåtidens mest kända förkunnare och troshjältar såsom Hudson Taylor (1832-1905), Evan Hopkins, Andrew Murray, F. B. Meyer, A. T. Pierson, H.C.G. Moule, Charles G. Trumboll, J.Oswald Sanders, W. Graham Scroggie och många fler.
Bland talarna under de första tiderna fanns också Robert Pearsall Smith (1827-1928) och hans hustru Hanna Whithall Smith, ofta samtidigt på talarlistan. I sin förkunnelse lade paret Smith betoningen på helgelsen, som enligt dem skulle tas emot i tro som en omedelbar (instant) gåva på samma sätt som frälsningen. Inte minst genom dem kom den amerikanska helgelserörelsens arv att förmedlas till Storbritannien och Keswick. Också Keswickkonferensernas yttre form övertogs från Amerika.
I trohet mot sin bakgrund bjöd Keswickrörelsen från första början in kristna från olika församlingar och samfund till gemensam uppbyggelse och fördjupning. Man ville lära sig mer om Andens enhet och verk. Teologiska tvistefrågor och läromässiga dispyter undvek man att befatta sig med, i stället fokuserade Keswicksamlingarna på praktisk tillämpning av bibliska sanningar. På detta sätt blev rörelsen också en viktig kraft för enhet bland kristna oberoende av konfession.
Keswickrörelsen växte fram som en egen ny rörelse och nådde som sådan längre än tidigare enskilda rörelser. Deltagarantalet i sommarmötena steg snabbt hela tiden. År 1885 var det 1500-2000 personer, 22 år senare år 1907 mellan 5000 och 6000. År 2014 deltog 15000 personer fördelade på tre efter varandra följande juliveckor. Keswickmötena vann i ett tidigt skede speciell genklang hos välbeställda och bildade. Till dessa möten började också utländska besökare att söka sig i växande antal. Samtidigt upprättades småningom också utomlands årligen återkommande konferenser som avläggare utomlands. Böcker av kända Keswickförkunnare spreds och översattes till andra språk, likaså Keswicks egen publikation The Life of Faith.
I början kom Keswicktalarna, precis som deltagarna, huvudsakligen från Church of England, men med fanns även kongregationalister, metodister, baptister, kväkare och andra. Detta var en överkonfessionell gemenskap som betonade det kristna livet mer än läran och främst ville möta kristnas längtan efter fördjupning. Både epitetet "the deeper life" och "the higher life" har använts om samlingarna. Det har betonats att kristendomens vitala punkt flyttade från hjärnan till hjärtat. Betoningen av "Evangelical unity", enheten mellan evangeliska kristna, betonades ända från början och nämns fortfarande som central. ("Keswick Ministries is delighted to welcome evangelicals from a wide variety of church backgrounds to serve and minister on our teams, on the understanding that they share a commitment to the essential truths of the Christian faith as set out within our doctrinal statement.")
Inbjudna talare ombeds i England inom Keswick Ministries att visa hänsyn i sekundära frågor där evangeliska kristna med gott samvete har olika syn. Baserat på enheten i Kristus, som den uttrycks i ett läromässigt grunddokument, förväntas talarna utlägga skriften klart och tydligt, men utan att föra kampanj för någon speciell tolkning i sekundära frågor, där Bibeln ger frihet för olika syner (Rom. 14:1-15:13). Här möter man två av de viktigaste känneteknen på evangelikal kristendom: betonandet av skriftens centrala plats samt av alla troendes enhet oberoende av kyrkosamfund. Jesus som Frälsaren, korsets betydelse och den enskilda människans omvändelse som avgörande är likaså i enlighet med traditionell evangelikal teologi. På sikt kom rörelsens överkonfessionalism samtidigt att förbereda jordmånen för det tjugonde århundradets ekumeniska rörelse.
Kritiken i Storbritannien under de första tiderna blev hård. Till de verkligt kontroversiella frågorna inom Keswickrörelsens förkunnelse hörde just synen på helgelsen. Den traditionella evangelikala undervisningen såg helgelsen som en daglig kamp mot synden, ett progressivt skeende steg för steg. Helgelserörelsens nya förkunnelse gick emot denna syn. Genom att vända sig bort från självets kamp och otro och i stället helt överlämna sig och "lita på Jesus" skulle man omedelbart upptäcka "trons vila".
Den nya betoningen var att det handlade om en upplevelse som var till för alla kristna, inte något endast för några få efter en lång kamp. I motsats till metodismens syn med helgelsen som målet, såg den nya helgelserörelsen upplevelsen av den omedelbara helgelsen som utgångspunkt för ett segerrikt kristen liv.
Senare tiders historiker har påpekat att också inom den sekulära kulturen var detta de klassiska s.k. självhjälps strävandenas gyllene tidsålder (Samuel Smiles bok Self-Help var inspirator. Människan skulle uthålligt utveckla och stärka sin karaktär med målet att skapa en pålitlig och osjälvisk "manlig karaktär".
Idéhistoriskt kan här alltså på ena sidan spåras en viss släktskap dels mellan den äldre kristna synen och upplysningstidens rationella utvecklingsinriktade syn. Dels kan man på anra sidan på motsvarande sätt ana beröringspunkter mellan helighetsrörelsens betoningar och romantiken. Speciellt tydlig blir den släktskapen i reaktionen mot arvet från upplysningen, och i dess explicit romantiska ledmotiv.
I Keswickrörelsens förkunnelse fanns dessa år också andra kontroversiella punkter där olika syner bröts. Motsättningar i frågan om syndfrihet försökte man komma till rätta med bland annat genom en omdefiniering av synden. Om man endast såg medveten avsiktlig olydnad som synd kunde den personliga upplevelsen lättare fås att harmoniera med den nya syndfrihetsuppfattning, som framför allt paret Pearsall Smith stod för. Förutom synen på möjlighet till och förväntan av syndfrihet kom tolkningen av predestinationen, frågan om viljans betydelse samt kritiken från speciellt kalvinisterna inom anglikanska kyrkan av vad som upplevdes som total nedvärdering av läran.
I den hårda spärreld som dessa år mötte Keswicks helgelseförkunnelse, speciellt från anglikanskt håll, fanns inom Keswickkretsar en växande förståelse och samtidigt en tendens att tona ner betoningen av det ögonblickliga i helgelsen. I den handbok som 1906 publicerades för Keswickundervisning nämndes det omedelbara mottagandet av helgelsen nästan inte alls.
Biskop Ryle, som tidigt var en av rörelsens hårdaste kritiker, medverkade redan 1892 i sommarkonferensens öppnande och gav därigenom Keswick sitt godkännande. Detta bidrog till att angreppen på Keswickrörelsen småningom också allmänt sett ebbade ut.
Till Norden kom tidigt företrädare för helighetsrörelsen från Nordamerika. Till dem, som tidigt kom på besök hörde presbyterianen William A. Boardman (1810-1886) och hans hustru Mary. De besökte Sverige 1880. Redan då hade deras bok The Higher Christian Life , som fått enormt genomslag på engelskt språkområde, också utkommit i svensk översättning Solsidan af det kristliga Lifvet. Den utgavs sedan i ett stort antal upplagor på många olika språk. Glädjen i Jesus utkom i ny svensk översättning 1879.
Robert Pearsall Smith och hans hustru Hanna Whitall-Smith hörde också till den tidiga "vågen från Amerika". De var ursprungligen kväkare och blev tidigt uppskattade i England. Till Sverige kom de på ett långt besök 1880, samma år som paret Boardman varit i Sverige. Allt detta visar hur besök och litteratur snabbt spreds internationellt och också tidigt kom till Norden.
År 1875 hade Hanna Whitall-Smiths bok The Christian's Secret of a Happy Life utkommit på engelska. I svensk översättning utkom Hemligheten af ett lyckligt Lif redan 1881 och i en ny översättning under namnet En kristens hemlighet af ett lyckligt Lif år 1889. Den blev en verklig klassiker och utkom i upplaga efter upplaga ända till modern tid. Den och andra ovan nämnda böcker kom alla att ha betydelse för Keswickrörelsen under dess första tider. I likhet med inom helighetsrörelsen i stort gavs också i Keswickrörelsen kvinnor stor synlighet både som talare och författare.
Besökare från Norden stiftade tidigt bekantskap med den nya rörelsen genom att delta i Keswickmötena i England. Dessa gäster kom från privilegierade grupper, som hade både språkkunskaper och möjligheter att företa längre utlandsresor. De hade också, skulle det visa sig, förutsättningar att ge Keswickrörelsen fotfäste i sina hemländer. En av de allra tidigaste svenska besökarna vid Keswickmötena var Vita Bergens "ängel" Elsa Berg, som deltog redan 1876. Många andra följde, bland dem fanns också prins Oscar Bernadotte (1859-1953). Tillsammans med Karl Fries (1861-1943), allmänt aktad och involverad i ett stort antal kristna projekt och föreningar såsom KFUM och den kristna studentrörelsen, tog prinsen initiativet till den första Södertäljekonferensen, som blev en årlig tradition varje höst i slutet av september. Bland tillskyndarna fanns flera som nåtts av den så kallade högreståndsväckelsen i Stockholm vid lord Radstocks (1833-1913) besök där 1878-79.
Målsättningen för Södertäljemötena var det andliga livets fördjupning och förnyande precis som i Keswick, därifrån man också fick talare. Konferensen samlade omkring 700 personer. I likhet med annan Keswickinspirerad verksamhet organiserades Södertäljekonferenserna av enskilda kristna utan någon formell organisation.
Ända till våra dagar har Keswickrörelsens internationella arbete fungerat på motsvarande sätt utan officiell central organisation. Keswick Ministries har hand om verksamheten i England och står, där så önskas, till tjänst med inspirationsmaterial, utan någon internationell centralorganisation.
I Finland introducerades Keswickarbetet främst av lekmän och den första konferensen hölls i Borgå hösten 1913. Det hölls på svenska. Nästa Keswickkonferens hölls följande år 1914 och gick på finska. Först efter krigsåren fortsatte mötena på 1920-talet och fick under mellankrigsåren då sin egen uppbyggnad och årliga tradition. Årligen hålls de s.k. Keswickmötena på svenska i början av oktober, medan motsvarande möten på finska fick namnet Möten för det andliga livets fördjupande (Hengellisen elämän syventymispäivät) och hålls i augusti.
En av de främsta initiativtagarna till starten i Finland var lekmannen baron Paul Nicolay, som hade fått kontakt med rörelsen i England, där han deltagit i Keswickmöten och funnit dem motsvara ett stort behov. Han fann att också i Finland skulle likadana möten ha en viktig mission att fylla. Han var själv en uppskattad lekmannaförkunnare och själavårdare, välkänd både i Finland och internationellt.
Andra kända namn bland den första tidens eldsjälar i Finland var Louise af Forselles och K.A. Wrede. Bland talarna fanns ända från de första mötena också flera av den evangelisk-lutherska kyrkans främsta väckelseförkunnare, välkända finskspråkiga präster, bland andra Eetu Kilpeläinen, E.W. Pakkala och Aleksi Lehtonen.
Metodiskt fick Keswicksommarsamlingarna tidigt ett upplägg, där varje dag hade ett bestämt innehåll. Man utgick från en vecka med fem mötesdagar. Första dagen betraktades synden och dess inneboende tendens eller lag, som inte kan ryckas upp med rötterna. Men när den helige Ande verkar i den troende människan kan hon ändå leva utan medveten synd, betonades det. Andra dagen koncentrerades på hur Gud möjliggör ett segerrikt liv för dem som tar emot Andens hjälp i tro. Tredje dagen behandlade hur helgelsen kunde tas emot. Det innebar för det första att helt kapitulera/överlämna sig åt Gud (surrender) och för det andra att sätta hela sin tillit till Gud (faith in God). Fjärde dagen var temat att bli fylld av Anden. Somliga talade om en andra välsignelse eller ett andedop, andra använde mindre utmanande benämningar. I sak handlade det om ett intensivt bibelstudium av Romarbrevet 6. Sista dagen, alltså den femte, ägnades åt missionen.
Målsättningen har formulerats vara att leda människan att se sin synd och att ta avstånd från den, att helt överlämna sig åt Kristus, för att bli fylld av den helige Ande och sedan vara utrustad och redo till tjänst.
Under sin 140-åriga historia har Keswickrörelsen hunnit genomgå flera olika faser, som hört nära samman med vilken teologi de tongivande ledarna stått för. I brist på närmare forskning är det inte möjligt att säga så mycket mer om det. Dock påverkades naturligtvis också Keswickrörelsen i viss mån av de inre slitningar som evangelikalismen genomgick under mellankrigsåren med dess dispyter kring bland annat bibelsyn och apokalyptik.
Som redan nämnts var i Keswickrörelsen första skeden den anglikanska kyrkans (Church of England) representanter markant aktiva. Någon gång i mellankrigstiden inföll en period då baptisterna bar mer ansvar för verksamheten. En av dem som under senare hälften av 1900-talet kom att betyda mycket för verksamheten var John Stott (1921-2011), sin tids internationellt mest kända evangelikala teolog och förkunnare, produktiv författare med mer än 50 boktitlar, och internationellt erkänd ledare för Lausannerörelsen.
Från sitt första förkunnaruppdrag i Keswick 1965 till sin sista predikan där sommaren 2007 gjorde John Stott också där en djupgående och gedigen insats som ledare, förkunnare och själavårdare . Samtidigt lämnade han efter sig ett rikt teologiskt genomreflekterat arv som synes ha fått bestående betydelse.
Ur en liten trevande början sommaren 1875 har växt fram en världsomfattande rörelse för fördjupad gudsfruktan och fromhet. Förutom nämnda engelskspråkiga verksamhet finns nu motsvarande på andra språk, där i likhet med arbetet i Finland konferenser hålls på de inhemska språken. Motsvarigheter till konferenserna i Keswick hålls på engelska i åtminstone följande länder: Australien, Canada, Nya Zealand, Trinidad och Zobago.
Skrivet av: Ruth Franzén